Min stora förebild Dann Huff

Får jag ofta frågan …

När man jobbar med musik, iaf jag, så lyssnar jag inte så mycket på musik. Jag lyssnar på en mycket liten skara musik ifrån Nashville, där texterna är det som är i fokus. Annars går jag bara in i workmode. Lyssnar absolut aldrig på det som går på radion, det berör mig ingenting, det är bara produkter gjorda för att tjäna pengar, vilket vi sitter och gör dagligen, men som konstform, finns tyvärr inte musik i mitt liv. Det tycker jag är tråkigt, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, det är något man får leva med. Man får hitta dom rysningarna i annat i stället, typ serier, filmer och sånt … Jag gillar även tatueringar och sån typ av abstrakt konst. Till en viss del tavlor också, om det är abtrakt.

Men i musikbranschen har jag en förebild. Det är Dann Huff. Han är producent, och dom gånger jag hör något som beror mig, är det ALLTID han som har producerat, och det tar jag reda på efter rysningen, han har förföljt mg sen 2001, utan att jag vetat det. Och han är inte en teknisk producent som vi svenskar är, han kan inte mycket om mikrofoner, preamps, plugins m.m. Men han kan göra låtar bra, han ser till att artisten får måla upp sin vision och beröra en hel värld. Jag minns i Jewel’s booklet för This Way så stod det typ ”thank you Dann Huff for understanding and making my dreams come true”.

Han har producerat bland andra Jewel, Faith Hill, Carrie Underwood, Keith Urban, Rascal Flatts och många andra. På 90-talet var han L.A’s absolut största sessiongitarrist, dvs studiogitarrist och spelade på skivor med bland andra Michael Jackson, Guns N Roses (spelar Sweet Child of Mine introt), Celine Dion (spelar lökguran på titaniclåten bland annat), Mariah Carey, Michael Bolton och en jävla massa fler.

Han var även sångare i 80-tals bandet Giant. Här är en låt med dom.

Det är min stora förebild och inspiration, jag hoppas jag får träffa honom nångång, det vore episkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *